Färdighetsträningen
Godmorgon,
Måndagmorgon och veckan är igång igen fast jag har ingen skola den här veckan, skönt! Däremot måste jag skriva en studiesammanfattning till på söndag och en novell med övningar till så lite finns det att göra. Idag är det färdighetsträning som gäller, jag tänkte förklara för er vad som hände, nu har jag dragit ut på det. Jag kände mig utanför gruppen direkt! Hittade ingen jag kunde prata med, alla verkar trevliga men samtidigt har vi alla våra diagnoser och till min hör att jag känner mig utanför och som att alla är otrevliga och därför bestämde jag mig för att inte gå dit något mer. Men det kändes bättre efter att jag pratat med Jonas och min psykolog och jag har nu bestämt mig för att ta mig dit varje måndag trots att det inte känns bra för mig, för även om det inte känns bra i det här fallet så är det bra!
Mindfullness
Jag och psykologen pratade om närvaro i det man gör. Det är intressant för hon förstod inte riktigt. När mitt humör svänger, oftast på en sekund så kan jag bli så arg (eller ledsen) att det känns som om jag ska spricka. Det går knappt att beskriva känslan men det känns som om något i mig ska gå sönder och då spänner jag mig ut i det yttersta och kan till och med bli våldsam. Om någon står i vägen, oftast jag själv, kan det gå illa. Det är en impuls, jag hinner inte tänka innan jag gjort något galet. Vi pratade om mindfullness, att vara närvarande i det man gör och hon försökte lirka med att "kan du inte försöka tänka efter en gång till innan du gör något" och liknande men jag kan inte det. Allt sker på impuls och det kanske är svårt för den som aldrig varit med om det att fatta men det går inte att tänka efter en gång till eftersom det känns som enda utvägen just då, antingen att göra illa någon annan eller sig själv, tyvärr blir det ju oftast jag själv som får ta smällen.
Nu för tiden skär jag mig aldrig, det har jag inte gjort på flera år. Nu är det mer galna saker som att banka huvudet i väggen eller riva av håret för att förflytta smärtan. Det låter helt galet och som om jag är ett verkligt psykfall, kanske jag är det just då, men just då vill jag bara få bort den smärta jag känner vid bröstet därför att det blir för mycket. Denna vecka har jag i hemuppgift i färdighetsträningen att hålla i en sten och känna på den och försöka att endast tänka på den. Det är ett steg i mindfullness. Försök själva, det är inte lätt, man tänker på en massa annat men när en tanke kommer så notera den och skjut bort den och återgå till stenen.
Färdighetsträning....?
Orkar inte berätta nu, allt gick åt helvete men det är ju den vanliga oturen för mig. Orkar inte bry mig längre, jag är väll frisk då, får intala mig själv det så att jag klarar av det här livet som jag är dömd till att leva. Det blir nog ingen färdighetsträning för mig i alla fall och jag är för trött för att skriva om något annat. Måste ta tag i att planera inför klassrumsbesöken imorgon, vad jag ska ta upp och så. Vi hörs kanske imorrn.
Önskningar
Känns något bättre med ångesten idag. Min kompis fick biobiljetterna och när Jonas kom hem igen, för han åkte och lämnade dem till henne så hade hon skickat med en godispåse och en dricka till mig, gulligt va! Pratade också en del med Carro igår, då brukar det kännas bättre och självklart pratade jag också med Jonas om varför jag mådde som jag mådde. Men det är svårt när det bara kommer utan anledning och det går ju inte att göra något åt det. Hade jag kunnat hade jag öppnat bröstet och petat ut "stenen" men det går ju inte utan man får ta sig igenom det svåra bara genom att vänta att det ska försvinna.
Jag önskar bara att jag hade en bästa kompis som jag kan umgås med men det är svårt när jag är sjuk. Jag kommer aldrig någon så nära eftersom det skrämmer mig. Mamma är ju likadan för er som känner henne och hon säger ofta till mig att det är hennes fel. Men det är ju inte hennes fel, det bara blev så att jag växte upp i det. Det är skrämmande med vänskap och det är skrämmande ur snabbt det kan ta slut, har hänt för många gånger. Hade jag fått önska något hade det i alla fall blivit en bästa kompis. Synd man inte kan önska sig det i födelsedagspresent. Jag fyller år snart, men jag önskar i år att alla ska skänka en slant till barncancerfonden, förutom skor som jag önskat mig av mamma så vill jag inte ha något annat utan pengar ska gå till välgörenhet.
Social fobi och panikångest
Jag känner mig värdelös och så äckligt ful. Hur kan man åka till stan med håret i en hästsvans, utan smink med ett ansikte som är förstört av år av acne? Har dessutom köpt en ny jacka som är så ful och alldeles för stor för mig, ful färg, babyblå. Skulle tagit den vita. Det känns som att alla tittar på mig och klumpen i bröstet växer sig större och större. Jag börjar svettas när folk tittar och när jag väl är hemma så är jag helt blöt, svett som kommer av nervositeten. Det passar mig bättre att ligga inne och läsa, inte behöva gå ut alls. Jag får ångest när jag måste gå ut. Är det detta jag har förvandlats till efter en sommar utan jobb? Kommer jag aldrig att komma ur det, jag hoppas det men jag får ångest över att människor ska behöva se en sådan som jag ute, jag borde i alla fall orka fixa till mig om jag ska ut men jag orkar inte det. Orkar inte ens se mig själv i spegeln utan att börja gråta. Ska egentligen på bio ikväll med en kompis, vet att jag borde men jag är alldeles för ledsen och orkar verkligen inte fixa till mig. Kanske alla tror att jag blir gladare om jag hittar på något men det är tvärtom, gör jag något är jag helt slut i flera dagar efteråt. Det tar på krafterna att ta sig till att göra någonting och försöka ha roligt. Jag måste dessutom agera skådespelerska hela kvällen eftersom kompisen inte är en sådan kompis man kan berätta för när man är nere. Jag är trött, helt slut fast jag sovit hela natten men jag måste redan ta en tupplur igen.
Stressad
Det är typiskt mig att stressa upp mig tre veckor innan skolstart. I hjärnan har jag redan planerat varenda dag inför hösten och det är något som ger magsår! I höst ska jag läsa 150%, jag ska dessutom börja på behandlingen för borderlinepatienter och förhoppningsvis får jag jobbet som jag sökt. Imorse kollade jag upp mitt schema de första veckorna och såg att två av kurserna krockar i schemaläggningen och då får jag panik för jag avskyr att vara borta, då ska kompletteringar göras etc. Jag vet också att jag kommer behöva vara borta vissa måndagar från klockan 3 och det gör mig nervös, då har jag behandling.
Vid sådana här tillfällen vill jag bara att allt ska sätta igång för då brukar det lösa sig på ett eller annat sätt men som sagt, det är tre veckor kvar och då går jag runt och oroar mig. Jag måste lära mig att tänka på en sak i taget. vad är viktigast just nu, jo omtentan om två veckor. Alltså borde jag plugga till den nu och inte oroa mig för att jag har dubbellektioner den 15 september. Ibland går min sjukdom mig på nerverna.
medicininfo
Min powernap blev 1,5 timme. Ibland så orkar man bara inte gå upp utan vill bara sova. Ni kanske undrar varför jag sover så ofta på dagen. Det beror på mina mediciner, dem gör mig trött och jag måste därför sova på dagen. Ibland kan jag tvinga mig att vara vaken men då somnar jag garanterat redan vid 7-8 på kvällen och cirka två timmar innan det sitter jag med grus i ögonen och gnäller över att jag är trött. Vill jag göra något på kvällen, ha myskväll med Jonas, gå på bio, gå ut med kompis eller liknande så måste jag sova på dagen. Nu på sommaren när jag inte haft så mycket att göra har jag gjort det till en vana för att jag har tråkigt och det är inte bra men nu ska jag försöka avänja mig lite eftersom skolan snart sätter igång och då kommer jag inte kunna sova på dagtid lika ofta.
Jag äter medicinen efexor just nu, det är den som har fungerat bäst på mig av alla jag testat även om den gör mig trött. Det är en biverkning som jag får stå ut med eftersom det är den enda biverkningen jag har och för att jag måste äta medicin för att orka vardagen. I FASS kan man läsa att efexor verkar mot depression och ångest och finns i styrkorna 75 mg samt 150 mg. Jag äter just nu den högsta dosen. I medicinen finns venlafaxin, ett ämne som verkar för att öka aktiviteten av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin i hjärnan, dvs de substanser som påverkar stämningsläget. Man kan inte bli beroende av antideppresiv medicin, det är bara de starkare psykofarmaka såsom Sobril och liknande som man kan bli beroende av. Det är därför inte farligt att äta medicinen utan det är bra om det gått så långt att man inte orkar med livet längre.
Jag är fri igen
Nu är jag tillbaka, tror jag i alla fall. Idag känns det i alla fall okej att skriva så varför ska man låta bli då? Nej det finns ingen anledning att göra det. Jag ska berätta en historia för er. När jag var 14 år så flyttade jag till Luleå från Västerås. I Västerås var allting jätte hemskt på högstadiet, där fanns några killar som bestämt sig för att mig fick man utnyttja som man ville, det vill säga tafsa på och liknande. Det kändes inte rätt för mig så jag sa nej, då spred dem rykten att jag var en hora och liknande (jag var oskuld) och i korridorerna skrek dem fetto och sånt efter mig så skolan var helt outhärdlig. Till slut berättade jag för mamma vad som pågick och hon kallade till möte med en av killarna, hans mamma och skolans kurator. Jag visste ju att han skulle skylla ifrån sig så jag berättade allt för mamma, att jag rökte osv för att han inte skulle kunna ha någonting att säga om mig som mamma inte visste om. Som jag trodde så var det, det första han tog upp. "Men Jonna röker ju, vet du om det?" Mamma som var skit förbannad på mig för att jag hade börjat röka var ännu mer förbannad på den här killen som var så överlägsen och hans mamma som var ännu värre och som försvarade sin son. Hon sa bara "Ja, och? Vad har det med saken att göra om du kallar min dotter hora och sprider rykten om henne! Vad spelar det för roll om hon nu röker?". Vi vann ingenting på det samtalet eftersom det var en tjurig familj men ett tag efteråt frågade mamma mig om jag skulle kunna tänka mig att flytta om hon fick jobb i Luleå. Jag såg det som en chans att börja om på nytt eftersom jag blivit mobbad sen trean.
2 Januari 2000 flyttade vi till ett kallt Luleå. Det var den kallaste vintern sen jag flyttat hit. Det var jullov så jag hade några dagar fria när jag kom hit och vi gick och hälsade på mina nya lärare i skolan. När jag började skolan placerade läraren mig hos några tjejer som skulle ta hand om mig. Dem pekade ut ett par, en tjej och en kille och sa att "va inte med dem". Han är bög och hon är lesbisk. Dem är konstiga. Jag som varit mobbad så länge avskydde när folk sa så, så jag tog kontakt med dem direkt och slutade umgås med dem tjejerna. Angelica och Gustav blev mina bästa vänner. Hon var visserligen lesbisk men han var inte bög. Hela åttan gick och vi umgicks varje dag, både i skolan och hemma. I nian började en ny kille i vår klass, Adam. Han blev placerad hos oss precis som jag blivit placerad hos tjejerna ett år tidigare och han blev vår bästa vän. Av någon anledning drog sig Angelica undan oss, ville vara för sig själv och till slut var hon inte alls längre med oss. Lärarna kallade mig, Gustav och Adam för de tre musketörerna. Vi var alltid med varandra och oskiljaktiga återstodden av nian. I slutet av nian mötte vi vår fjärde medlem av en den vänskap vi skapat, Joakim. Joakim hade en annan vän också, en bästa vän Siri, men när han mötte oss började han strunta i Siri alldeles totalt. Hon bröt ihop några gånger men han ville vara med oss och ville inte ha med henne så hon försvann efter ett kort tag. Vi började gymnasiet, Joakim och Adam i samma klass, Gustav i nian eftersom han var ett år yngre och jag på samhälls. Ett tag var det ganska bra, vi träffades alltid efter skolan. Jag hoppar över den delen med min första pojkvän eftersom det egentligen är oväsentligt men problemen började när jag blev tillsammans med Hannes. Jag mådde jätte dåligt efter att min första pojkvän, Erik gjort slut med mig och det tog inte länge innan jag träffade Hannes. Jag var aldrig kär i honom, men jag behövde någon just då och han var snäll mot mig och lyssnade. Innan hade jag använt Adam som bollplank, han var den enda av killarna man kunde prata känslor med. Men nu försvann jag. Jag umgicks inte så ofta med dem som jag gjort förut, dem avskydde det och slutade höra av sig till mig. Efter ett tag sa Adam upp kontakten med mig, jag blev helt förskräckt och undrade varför men fick aldrig något svar. Han vägrade svara när jag ringde. Kort efter fick jag ett mail från Gustav där även han sa upp kontakten med mig, Joakim orkade jag inte ens tjafsa med för jag visste att även han lämnat mig. Efter ett tag gav jag upp och ett halvår senare tog det slut med Hannes. Åren gick men dem var inte problemfria. Samtidigt som jag saknade killarna fick jag vara med om otroligt jobbiga saker. Dem tjuvringde till mig, skrattade åt mig när de såg mig på stan och snackade skit om mig till ALLA som jag tidigare känt. Jag förlorade alla mina kompisar, från att haft ett 50 tal hade jag plötsligt inga därför att killarna ljugit ihop någonting om mig. Dem fick alla emot mig och ändå så mådde dem bra och hade allt. Jag hade ingenting.
Nu är det fem år sedan allt detta hände. Jag bestämde mig för att skicka ett brev till Adam för att berätta exakt hur mycket han sårat mig. Till svar fick jag detta:
"Hej Jonna! Eftersom jag inte bor i Luleå längre fick jag inte ditt brev förens idag. Det var starkt av dig att skicka ett brev och jag hoppas att det kommer hjälpa dig att kunna gå vidare i din behandling. Anledningen till att jag inte orkade med vår vänskapsrelation var att jag själv fick dra ett stort lass. Dels försöka lyssna, stötta och förstå hur du mådde samtidigt som jag försökte ta hand om mig själv. Vi var ju bara 16 år gamla. Detta var något jag kände att Gustav och Joakim aldrig behövde göra. Jag menar vi var ju alla vänner. Det var tråkigt att du uppfattade mig som elak, det var aldrig min mening..."
Först tänkte jag, yes han ber om ursäkt men så läste jag det några gånger till och börja tänka. "Det var tråkigt att du uppfattade mig som elak, det var aldrig min mening". Hmm...var det inte meningen att vända alla våra vänner emot mig? Och var det inte meningen att göra det för att han inte orkade ta hand om mig längre för att jag mådde dåligt?
Jag svarade ungefär såhär:
"Ber du om ursäkt för att jag trodde att du var elak? Ni var skit elaka. Ni snacka skit och ni gjorde mitt liv till ett helvete. Ni förstörde mitt liv. Det är okej att inte vilja vara med någon för att den kräver för mycket men att göra dens liv ännu hemskare. Hoppas du får ett straff du också och att jag aldrig mer ser dig igen. Du förtjänar inga vänner men ta hand om dem du har. svara inte på det här för då anmäler jag dig. Försök aldrig mer manipulera mig sådär".
Det kanske var att ta i lite med anmälningen, för vad? Efter så lång tid, jag har inga bevis men det kändes bra att skriva så. Jag fick sista ordet, jag känner mig fri. Äntligen efter fem år känner jag mig fri. Nu börjar mitt liv.
När någon sviker
Fungerar människan så att om det blir för obehagligt så sviker hon? Eller vad beror det på? Tänk er att någon i er familj mår dåligt, är deprimerad eller lider av någon annan psykisk sjukdom. Ni kan ju tänka er att det är väldigt påfrestande att leva ihop med den människan eller att ens behöva träffa den då och då men det är ju ändå en familjemedlem och man gör allt man kan, right? Tänk er att ni själva mår dåligt, ni kanske har det svårt i livet eller något sådant och ni måste först och främst ta hand om er själva men ger ni ändå upp hoppet om familjemedlemen?
Det är väl samma sak kompisar emellan, man kanske inte står ut med att försöka ta hand om den andre när man själv mår dåligt fast den andre inte ens kräver det. Man kanske känner att man vill ta hand om men inte har krafter nog att göra det och då är det lättare att säga upp kontakten. Men kommer man ångra sig senare i livet? Jag lever ju mitt liv uppe i Luleå och har inte värst mycket kontakt med min familj (tyvärr) annat än när jag hälsar på. Jag har inte krävt något av någon på flera år, det kanske kan kännas som det när man möter mig en gång om året och jag råkar få ett utbrott men dessa beror ju på att jag gått runt och samlar på mig en massa under flera veckor och sen måste få utlopp för dem. Jag försöker att ta ut det på de som inte har något med det att göra men ibland är det oundvikligt om de befinner sig i närheten, jag kan inte kontrollera mina utbrott.
Det är synd att någon ska välja att ta avstånd men jag har accepterat nuet som det är utan en enda tår. Kanske beror det också på mina mediciner, jag är inte förmögen att känna vissa känslor vilket i och för sig kan vara jobbigt ibland men som vid sånna tillfällen passar mig alldeles utmärkt. Grejen är den att om hon sviker mig nu, väljer att leva ett liv utan mig så kommer inte jag att heller kontakta henne senare i livet, i så fall får det vara så för resten av livet. Är det också ett mänskligt beslut?
Färdighetsträning
Nu är det klart! Jag ska få gå på färdighetsträning i höst som är en del av dbt:n. Det känns skönt och jag blev jätte glad när hon sa det. Äntligen får jag behandling, riktig behandling för min sjukdom. Terapin börjar någon gång i september och jag kommer såklart att skriva mer om den sen, vad den går ut på men först är det sommaren jag måste ta mig igenom utan någonting eftersom min psykiater går på semester och jag inte får gå dit fören i augusti igen.
Vuxenpsykiatrin
Jag känner mig rätt krasslig. Jag tror att jag fick solsting igår för det känns som jag har feber och jag är otroligt trött, har legat och vilat hela dagen och somnat emellanåt. Eller så tar jag igen mig efter att ha haft roligt i helgen? Min kropp fungerar ju så, annars är jag ju jämt trött men för en gångs skull har jag känt mig pigg och full av livslust men sen kom allt idag istället.
Imorgon ska jag till vuxenpsykiatrin igen. Jag har inte någon större lust men jag måste ju om jag ska få en plats på behandling till hösten. Jag känner bara inte för att prata med en kurator, det känns bara som att byta ner sig. Från att ha gått hos en psykiater i 1,5 år till att gå hos en kurator, som dessutom inte kan speciellt mycket. Sist jag såg henne kändes det som om hon citerade någon bok varje gång hon skulle säga något smart. Hoppas att jag inte behöver sitta där i 2 timmar i alla fall, det gjorde jag förra gången men då var det mest jag som pratade och hon verkade rätt less när jag gick, önska mig lycka till i alla fall!
Drömmar
Sömnen tar mig till en annan värld och hur mycket jag än vill låta bli att sova på dagarna så kan jag inte låta bli. Oftast har jag dem underbaraste drömmarna på dagarna. Idag drömde jag att jag badade vid en strand och det kom en tjej och hämtade mig för att se på när barnen hade ett läger precis vid stranden, de var utklädda till clowner. Det utropades att det var en tävling, jag vet inte riktigt vad det var för tävling, jag ville ändå inte vara med men helt plötsligt började tjejen att putta fram att jag skulle delta. De runt omkring började skrika mitt namn, "Jonna, Jonna, Jonna" och jag försökte skratta bort det och ta mig därifrån. Jag hann inte utan jag blev fasthållen av en ledare som gav mig en tävlingslapp.
Tävlingen pågick i flera veckor, den innebar att man skulle resa runt och samla på sig saker. Man skulle försöka förstöra för varandra och skrämma varandra. Men det var aldrig skrämmande i drömmen för jag tror inte jag någonsin skrattat så mycket som jag gjorde i det verkliga livet. Synd att man måste vakna, det var så roligt.
Vänder oturen nu?
Jag fick brev från vuxenpsykiatrin idag, kuratorn jag var och pratade med hade skickat med en folder om färdighetsträning som är den delen i DBT:n som hon skulle anmäla mig till, betyder det att jag får gå på det?? Hon hade bara skrivit en notering att hon skickar med den och en ny tid till henne så jag förstod inte riktigt. Jag ringde och avbokade tiden eftersom jag inte kan den dagen så jag hoppas att hon ringer tillbaka till mig imorgon så jag får fråga henne. På henne lät det som om endast ett fåtal fick gå på det, som jag skrev förut och att chansen var väldigt liten att jag skulle få det. Men å andra sidan skulle hon rådgöra med en läkare så jag hoppas, hoppas, hoppas! Håll tummarna för mig, snälla!
Idag har det varit bättre med ångesten. Jag har ju varit i skolan så det beror på det och också att jag för en gångs skull har fått ett förlåt från en person, att han förstod att han gjort fel. Jag förlåter gärna, det var ingen stor grej men känns ändå bra när en människa gör så, det är det rätta. Efter skolan var jag till biblioteket och lånade två böcker; "Baby Jane" av Sofi Oksanen och "Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen. Har ni föresten hört nå så löjligt att bibblo tar 10 kr om man vill ställa sig i kö på en bok, det är ju rena rånet. På skolan är det gratis, men dem har inte bra skönlitteratur, mest gammalt tjafs som ingen läser, står mest och dammar på nedre botten.
Dömd till ensamhet
Idag mötte jag en bekant till mig, en glad och sprallig tjej som kramade om mig när vi träffades. Jag blev helt ställd, trodde inte att hon tyckte om mig så mycket och rädsla blandat med ångest kom in i mig som ett skott. Jag försökte uppföra mig, fråga henne hur det gick i skolan och vad som hade hänt sedan vi senast sågs och hon svarade men hon märkte att jag kände mig obekväm och valde till sist att låta mig vara och begav sig till sitt sällskap.
När vi senare satt på lektionen funderade jag hur det skulle vara om jag kontaktade henne för att kanske hitta på något men jag sköt genast bort tanken eftersom jag finner den omöjlig. Kan ni förstå? Det var så länge sedan jag hade en vän att jag inte längre kan tänka mig att ha en. Tanken som dök upp var att det var så länge sen att det skulle kännas konstigt att eventuellt få en och det står jag inte ut med. Jag har inte haft en riktig kompis sen jag var 16, en kompis jag hänger hos efter skolan, eller som jag kan ringa och spontangöra något med, eller som jag åker och fikar och shoppar med...ni vet sånt man gör med sina kompisar. Jag har en "vän" och henne måste jag boka in mig hos för att hon har så många andra vänner som inte accepterar mig för den jag är, fast jag inte gjort dem någonting, dem bara vet att jag är annorlunda och det vill dem inte ha något med att göra. Andra säger att jag inbillar mig, men jag känner mig obekväm i sällskapet och dem är inte särskilt trevliga mot mig.
Jag har vant mig vid ensamheten, känner mig värd den. Det är ett straff för något jag gjort, jag kan bara inte riktigt komma på vad det skulle kunna vara. Emellanåt händer det att jag finner vänner men jag förlorar dem lika snabbt, det beror på att jag inte är van att ha vänner och därför förstör jag alltid det på något sätt. Jag kan vara elak, avisande etc. Det tillhör min sjukdom, det är för att jag är så rädd att förlora den som står mig nära att jag väljer att avisa den istället för att själv bli avisad. När jag ber om förlåtelse är det försent, alltid. Jag förtjänar det. Jag har en dröm, en dröm som jag inte vill ska bli sann i detta liv därför att jag finner det försent. Jag tänker syssla med det jag känner mig bekväm med resten av livet men jag behåller min dröm till mitt nästa liv. För ni tror väll på återfödelse? Inte? Det gör jag. Jag tror att själen vandrar vidare till en ny kropp när man dör, inte på en gång men efter ett tag. Därimellan befinner man sig i något sorts mellanting, i andevärlden.
Ångesten, min ovän
Lite rubbad har jag varit idag trots allt jag ska imorse. Var tvungen att sova en stund på dagen. sånt jag gör när jag inte riktigt mår bra, inte har så mycket att göra och det blev två timmars sömn. Suck. Helt i onödan eftersom jag sov bra i natt. Dessutom så är jag seg när jag vaknar och orkar inte göra speciellt mycket mer fast jag borde, fast det är så mycket jag borde göra men som jag inte orkar. Vad spelar det för roll egentligen att skjuta upp det till imorgon, gå till skolan tidigt och sitta där och plugga? Inget egentligen, jag tror inte att jag får bättre betyg ju tidigare jag lämnar in.
Ångesten tar verkligen över allt i mitt liv; jag kan inte göra någonting och jag blir så otroligt förbannad! Låt mig bara vara ifred, hoppa över till någon annan ett tag så att jag får vila. Låter knäppt att säga att ångesten skulle vara något sorts djur, en amöba, en bakterie som satt sig precis vid hjärtat och lungorna men det måste ju vara så, eller? Hjärtat slår ojämnt och jag får svårt att andas, låter otroligt att tänka att det är jag själv som orsakar detta i min kropp genom mina tankar. Det räcker ju inte precis med att säga "Gå nu, nu är jag inte ledsen mer" för den försvinner inte, det går heller inte att operera bort. Vissa brukar säga att dem levt så länge med sina sjukdomar att den har blivit en del av dem, men i mitt fall är det inte så, snarare en ovän som dyker upp när den känner för det.
"Du är inte tillräckligt sjuk för att få hjälp"
Jag kan inte sätta ord på hur ledsen jag är just nu. Hur mycket ska jag behöva kämpa för att få någon sorts hjälp?? "Du är inte tillräckligt impulsiv" är kuratorns kommentar till att jag inte får gå på DBT. Och hur fan vet hon det? Till och med jag har och ni, mina läsare, har mer kunskap om borderline och impulsivitet än vad en kurator har som enbart går efter böcker! Hur vet hon vad jag gör och hur jag reagerar på saker i mitt liv? Att förklara är inte samma sak som har vara med och bevittna och jag har verkligen ingen lust att gå till en psykolog som hon föreslog! Dem bara ältar sådant som jag anser vara oviktigt. Jag kan faktiskt fungera normalt i vardagslivet och jag tror att många, många fler med liknande diagnoser också kan det, jag tror inte alla med borderline går runt med en kniv på stan och skär sig och visar upp blodet för alla, eller är det, det man ska behöva göra för att få hjälp? Är det att vara tillräckligt impulsiv?
Enda anledningen till att jag inte får hjälp är för att Luleå kommun inte har råd att ge mig hjälp för att det var viktigare att bygga ett kulturhus och det fula klotet som kostar flera miljarder än att sånna som jag skulle få hjälp och att folk skulle ha ett arbete. Jag är så trött på det här nu och jag litar inte på en endaste människa och det känns som om jag aldrig kommer att bli frisk. Det finns många, många fler nackdelar med att jag inte får hjälp och det kommer kosta så mycket mer för kommunen när dem inte hjälper oss, i slutändan.
DBT imorgon
Oj vad dagarna går fort! Tycker ni inte det?? Jag har inte ens gjort något idag, eller jag har pluggat och läst skönlitteratur men jag har inte vart ute något. Det måste jag förbättra till veckan för man behöver frisk luft också för att orka. Jag somnade en stund på dagen och jag är så knäpp för jag ställer klockan 1 timme framåt men när de ringer då stänger jag alltid av den i sömnen, haha så idag sov jag 1,5 timme. Men tur var ju att jag vaknade till slut i alla fall.
Jag är jätte nervös för imorrn på morgonen ska jag på bedömingssamtalet till dbt. Jag är så rädd att jag inte ska få gå där och att allt bara ska bli som vanligt igen, för i oktober går min psykiater i pension och då har jag inte ens han. Men jag håller tummarna för mig själv för jag vill verkligen bli frisk nu, det har gått så många förlorade år nu. Igår fick jag ett utbrott igen och rev mig i håret tills det gjorde smärtsamt ont och jag vill inte ha det så nå mer! Jag vill vara en glad 21 årig student, jag vill kunna ha kul och inte vakna till när jag är 40 och inte ha gjort något i mitt liv!
Ångesten tar över mitt liv!
Idag tog ångesten och huvudvärken över så att jag inte orkar gå till skolan ikväll på föreläsningen. Jag hatar och avskyr när det händer och får ännu mer ångest av det, men samtidigt kan jag inte förmå mig att gå. Jag orkar helt enkelt inte utan väljer istället den enklaste vägen, att stanna hemma och se på tv. Jag är i alla fall väldigt stolt över mig själv att jag lyckades gå igår så då kanske jag förtjänar att stanna hemma idag? För några år sen fanns inte ens dem här tankebanorna i mig och det är därför det är så jobbigt nu, då var jag överallt det gick att vara!
Jag antar att om man inte får behandling så utökas sjukdomen med nya symptom och i mitt fall tror jag att det beror på att jag sällan har någonting att göra och därför när jag väl har det så orkar jag helt enkelt inte. Idag är en sån där dag när jag bara vill sova bort dagen eller se massor av tv program jag missat eller filmer, inte ens skolarbetet går att försöka sig på med för att skingra tankarna.
Bianca härmar mig och ingen av oss känner sig pigg idag. Tänk att vara katt!
Livlös
Jag har fått sådan förfälig ångest den senaste veckan att jag inte vetat var jag ska ta vägen. Har inte rest mig från sängen annat än för att gå på toa eller ta en dusch, förutom i lördags då vi var ner på stan och hyrde film. Det är tragiskt att det ska bli såhär men jag måste berätta för att andra ska kunna ta del av mitt liv och för att förhoppningsvis kunna hjälpa någon annan i samma situation. Jag sover jätte mycket, säkert 10 timmar varje natt men måste ändå sova en stund på dagen för att orka vara vaken till den här tiden då jag går och sover. Jag vet varför jag har ångest men jag kan inte ta bort den genom att tänka att allt kommer bli bra för det vet jag ju inte.
Det ser ljusare ut nu men jag vågar inte hoppas för mycket eftersom det känns som om jag blir glad nu så kommer jag få värsta bakslaget nästa vecka. Jag vill bara att det ska bli onsdag 15/3 nu så allt är över, all väntan och all ångest så att jag bara kan se och satsa framåt i tiden. Jag låg vaken rätt länge igår för att det kändes som om mitt hjärta skulle spricka och tänkte på farmor, den farmor jag aldrig fick vara med och jag bad henne ta bort min ångest och då försvann den. Kan ha varit Simon också för jag tänkte på honom med men förstår inte vad han skulle göra här. Idag ramlade i alla fall fotot på farmor och pappa ner och den stod inte ens ostadigt...
Panikångest
Jag har fått tillbaka panikångesten, trodde den aldrig mer skulle komma men idag slog den till och på skolan av alla ställen! Just innan lektionen stod jag med Jonas och väntade och kände då hur hjärtat började slå fortare, jag började svettas och hade svårt att andas. Jag kände hur jag började hyperventilera och det kändes som att jag skulle dö av en hjärtattack - panikångest. Det lugnade ner sig rätt fort igen och jag kunde gå på lektionen och som tur var så kunde jag sitta och ta det lugnt och bara lyssna på vad de andra hade att berätta. Jag berättade lite kring boken och de andra frågorna, så mycket som jag orkade. Hade planerat att söka till rkuf läger i sommar i Kenya men nu vet jag inte om jag vågar när den kommit tillbaka, vill ju bara kunna må bra igen och njuta av det roliga livet har att erbjuda. Att gå med i rkuf är det bästa jag gjort i hela mitt liv, det är roligt, det är trevliga människor och samtidigt försöker man göra världen bättre. Men som sagt så har jag mina begränsningar och jag tycker det är så synd att alltid behöva oroa sig för någonting. Tårarna rann ner för kinderna hela vägen hem från skolan.
