Håll huvudet högt
Ensam är starkast som talspråket säger och det stämmer in på mig. Jag klarar mig alltid och från och med nu är jag själv men jag klarar mig, därför att jag alltid blivit missuppfattad och för att jag alltid missuppfattat andra. Jag har alltid trott att det bara är jag som sårar andra och det har jag gjort men dem har sårat mig lika mycket men det vägrar dem erkänna, för det är jag som är det svarta fåret. På Jonna bara, hon är svag, vad gör det om hon mår lite sämre, hon är ju ändå så deprimerad! Sen är det ironisk när människor läser mellan raderna och bara tar åt sig av det som är negativt och det är därför jag alltid ska göra fet stil på det som jag gjort mot andra och som jag är medveten om.
Men är man yngst och svag så har man inte rätt att uttrycka sin ångest över hur det ser ut, man ska inte lägga näsan i blöt fast man i högsta grad är involverad i det och så blir man utesluten ur gänget. Lite som Jehovas vittnen, vägrar man tro så blir man utesluten ur familjen och lämnad åt sitt eget öde. Fast å andra sidan är inte det här det slutgiltiga för jag tror det alltid varit så. Min mamma blev gravid och födde mig, min pappa var ett dräggel och varför skulle mamma ha barn med en sådan? Och titta hur det blev med henne också, ett psykfall som inte kan hantera någonting. Alla dessa år av pikar, från klasskamraterna hur ful och tjock jag var, begagnade kläder jag ärvt av morsans kompis barn, stora tröjor för att dölja att jag bara gick upp ännu mer i vikt när jag tröståt på kvällarna. Tafsandet när jag började högstadiet och när jag sa nej då spreds ryktet att jag var en hora, en ful hora som gjorde allt. Tjuvrökandet bakom skolan med dem "tuffa", Johanna och hennes kompisar i förhoppning att bli accepterad men dem skrattade bara åt allt jag gjorde, jag trodde dem skratta för att jag var rolig när jag hostande rökte cigaretterna men fick sen veta att dem skrattade för att jag var den mesigaste i skolan, plugghästen. Jag fick vara med dem för att jag var moster till Johanna. Ja jag var svartsjuk på henne, hon hade allt, trodde jag då. Hon var populär, hon hade många kompisar, hon fick pojkvänner, hon fick göra saker! Jag minns hur jag lät henne vara med mig och mina kompisar Perwin, Anna och Sonia och hur hon vecka efter vecka erövrade dem från mig så att dem började vara med henne istället och jag fick längre inte vara med. När dem insåg hur falsk hon var kom dem tillbaka till mig och berättade att hon snackat massa skit om mig, att jag var klumpig, hade dålig andedräkt och därför inte fick sova bredvid henne utan bara skavfötters, att jag var tråkig o s v. När jag stod på mig och frågade henne om detta sa hon att det var sant, inget mer med det! "DU är konstig Jonna, deal with it".
Jag fick inte bara ett fult namn, Jonna Madonna, jag fick inga kompisar (vilket jag inte har idag heller) bara fienden, jag blev psykiskt sjuk någonstans på vägen, deprimerad, fick ångest, blev sexuellt utnyttjad, blev våldtagen, blev lämnad av en efter en - dunkar huvudet i vägen fortfarande när jag inte står ut med tanken men jag står fortfarande upp och tänker inte bli besegrad, tänker istället fortsätta leva mitt liv så som jag vill ha det här uppe i norrland. Tack för att ni läste.
Eremiten Ermit
Nu känner jag bara för att skriva av mig. Ångesten äter upp mig och jag vet inte hur jag ska stå ut till imorgon till skolan börjar, för i skolan blir det alltid bättre när man får tänka på annat för en stund. Jag vill bara att allt ska kunna vara bra igen, jag vet att problem alltid kommer att uppstå men jag vill kunna flytta till en större lägenhet och inte behöva tänka på att det finns för lite pengar. Gjorde nyss ett test på facebook vart i Sverige jag skulle bo och resultatet blev kiruna så jag kanske drar dit, bara är för mig själv och lever som en eremit i skogen någonstans.
Googlade på eremit och fick upp den här eremitkräftan som jag nu döpt till Ermit - som han vill jag bli.
Jag vill leva igen
Ångest och kan inte sova, vaknar alltid vid halv 5 och är egentligen jätte trött men ligger bara och tänker på allting som händer. Det är två saker som stör mig just nu. Dels är det rättegång på onsdag, inte för min del men för en som står mig väldigt nära och jag är rädd att utgången kan bli värre än vad vi vill hoppas men jag försöker att vara positiv. Min psykiater säger att jag borde ta mig dit men jag vet inte riktigt hur jag skulle klara av det, att sitta där och kanske få veta domen eller kanske inte få veta den?! Jag är nervös och känner mig alldeles förstörd efter det som hänt sedan jul.
Den andra saken är att jag är så himla less på en person just nu. Det går inte att förklara hur ledsen och arg jag är hur han väljer att göra med sitt liv. Jag är också ledsen för att han väljer bort mig just nu och aldrig har tid att träffa mig. Jag vet att jag är världens tråkigaste och jobbigaste person som bara mår dåligt hela tiden men om det är så han tycker så vill jag hellre höra det än en massa bortförklaringar hela tiden! Tänk om människan, istället för att ljuga kunde vara ärlig någon gång. Jag undrar hur mycket skitsnack det går om mig på alla fester? Jag vet, nu funderar jag över sådant som jag inte har någon aning om, om det är sant men jag blir så misstänksam och det är jätte jobbigt att leva med.
Jag önskar att jag var frisk och kunde få leva ett normalt liv utan några problem.
Matmissbruk
Ångest! Det gör ont i hela själen och jag är jätte ledsen, vet inte hur jag ska orka till jag får gå och sova för det är outhärdligt det här. Har sovit en stund till nu men sen skulle Jonas åka på middagen och jag bestämde mig för att inte följa med. Jag tror jag vet varför jag är ledsen. I onsdags när jag fick se videon på mitt tal satt jag och tänkt på hur tjock jag är, jag är visserligen överviktig men det är stört att jag ska sitta och tänka på sådant och om jag nu är så tjock kan jag väll börja träna och äta rätt så går jag ner tänker ni nu? Nej, jag har haft mina perioder då jag gått ner riktigt mycket, sist gick jag ner 10 kilo men en till "biverkning" av min sjukdom är att jag har ett matmissbruk. Jag tröstäter som det så fint heter och jag har alltid gjort, jag trycker i mig godis och mat och gråter sen över att jag är för tjock men jag kan helt enkelt inte sluta.
Det är svårt att förklara för någon som inte känt så men när jag får äta mitt godis så mår jag bra en stund, det är samma för rökare, snusare och andra drog- och alkoholmissbruk. När jag då inser hur tjock jag är så vägrar jag äta och jag vet att det var därför jag inte åkte idag, jag vill inte att andra ska titta på mig och tänka att den där tjockisen borde inte äta så mycket.
Jag önskar att jag kunde få hjälp med min vikt men jag orkar inte kämpa mer alldeles själv. Det går bra några månader och sen blir jag deprimerad och börjar äta igen. Det skulle ha varit häftigt att ha en personlig tränare som alla kändisar har eller att Anna Skipper kom hit eller nåt. Jag mår så dåligt av det här men har gett upp.
DBT
Måste berätta att jag var hos min psykiatiker imorse och jag ska få remiss till dbt (dialektisk beteendeterapi). Jag blev jätte glad för först blev han lite tveksam och det kan jag förstå för jag har inte berättat allt för honom! Men när jag berättade hur jag var vad som sker med mig ibland så sa han att han skulle skicka remiss och då får jag komma dit och så får dem avgöra om jag får gå där eller inte. Skönt! Precis som jag berättade i mitt tal för klassen så får man kämpa när man vill ha hjälp men man ska inte ge upp för ibland går allt vägen.
Det lilla jag vet om dialektisk beteendeterapi är att det är del individuella samtal med terapeut för att kunna analysera sitt destruktiva beteende och försöka hitta andra utvägar och dels gruppsamtal med likasinnade men rätta mig om jag har fel, för jag vet inte så jätte mycket mer än vad jag läst om det på nätet. Jag återkommer i denna fråga när jag vet mer.
Ångest
Min sjukdom är kombinerad med ångest vilket är otroligt påfrestande. Alla vet förmodligen vad ångest är men kanske inte hur det känns och det är även svårt att förklara, känslan är obeskrivlig men skulle kunna liknas vid en tung sten på hjärtat. Jag får inte ångest bara när det hänt någonting utan jag vaknar med ångest och somnar med det. Jag har ofta om ångest om jag måste till skolan, ska på en fest, träffa kompisar o s v. Och det betyder inte att jag inte tycker om att träffa mina vänner, för det gör jag, utan ångesten kommer därför att jag vet att jag måste lämna tryggheten är hemma där jag inte behöver utsättas för saker. Tidigare, och ibland även nu, har det resulterat i att jag inte har gjort särskilt mycket. De senaste två-tre åren har jag bara gått till skolan och sen hem och sedan inget mer. Nu försöker jag dock förändra detta beteende allt jag kan.
Tips för att ångesten ska gå över:
Promenera, skriva, rita, umgås med vänner - alltså hitta på saker, oavsett hur jobbigt det är! För så är det, jag får ångest av att hitta på nåt men när jag väl är där glömmer jag oftast bort det.
Mitt liv med borderline
För 21 år sedan föddes jag med för mycket slem i halsen, vissa säger att syrebristen under de första timmarna i mitt liv är anledningen till att min sjukdom utvecklades men med tanke på min uppväxt så tror jag att det finns andra orsaker till att jag är den jag är idag. Samtidigt finns dem genetiska där och jag är inte den enda i min familj som lider av en psykisk sjukdom.
Min borderline uppträder tillsammans med bipolär sjukdom, depression, samt ångestsjukdom vilket gör att jag mår mycket dåligt. För de som har en bipolär sjukdom växlar humöret och stannar i ett läge i flera veckor i taget men för de med borderline kan humöret växla på några timmar eller endast några minuter. Personer med borderline kan vara otroligt självsäkra, känna sig mycket bättre än resten av världen, ena minuten och nästa minut vara helt uppe i ett agressionsutbrott. Det sistnämnda handlar ofta om att skada sig själv på olika sätt men självklart går det ut över omgivningen som ofta inte förstår vad som hänt. Borderlinepatienter är väldigt rädda för att bli lämnade och söker därför konstant efter att slippa detta men nära relationer är svåra för en person med sjukdomen vilket gör att vänskaper sägs upp helt plötsligt, vilket förmodligen är mycket förvånande för motparten som inte förstår vad som hänt. Mycket i livet sker väldigt inpulsivt, det kan handla om mat, pengar eller andra faktorer.
Det är svårt att få andra att förstå hur jag fungerar men jag vill verkligen göra ett försök att bli accepterad för första gången och visa alla att jag faktiskt kan fungera normalt och att om jag inte gör det, förklara, för er vad det är som pågår. Jag går hos en jätte bra psykiatiker som hjälper mig att hantera vardagen och till hösten hoppas jag på att få remiss till någon annan behandling, till exempel dialektisk beteendeterapi som jag kan förklara mer om senare. Jag studerar vid Luleå Universitet för att bli lärare och mitt yrkesval har inte påverkats något av sjukdomen utan jag stormtrivs i centrum och att få lära andra. Skolan fungerar bra och jag kan stolt säga att jag inte ligger efter med något efter 3 års pluggande.
Jag hoppas att ni ska vilja följa mig och mitt liv i kampen att bli frisk. Min vardag kan vara annorlunda och svår men jag vill även hjälpa andra som inte mår bra på olika sätt. Nu ska det även fungera med kategorier så att ni som söker en speciell sak kan leta efter det.
