Läsarmail
Hej,
Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas och vet inte längre om jag orkar. Jag vågar inte berätta för mina föräldrar eller vet snarare inte vad jag ska säga. Jag har bra kontakt med dem annars, känns som om jag kan berätta allt för dem förutom detta. Jag tänker mig att dem skulle bli besvikna om dem fick reda på att jag inte alls känner mig så glad som jag verkar, jag har däremot berättat för min bästa kompis och hon försöker stödja mig så gott det går men vet inte riktigt vad hon ska göra för att jag ska må bra. Jag vet egentligen inte varför jag mår dåligt, jag blev mobbad när jag var yngre (mina föräldrar vet inte heller detta) när vi bodde i en annan stad men nu har jag det ändå rätt okej sen vi flyttade. Jag har rätt många kompisar och vi hittar på roliga saker med varandra men ändå så kan jag inte känna mig glad, hittade din blogg och undrar om du vet vad jag ska ta mig till?
Svar:
Många har blivit mobbade, även jag och även om mobbningen upphör finns såren i själen och vi påminns om de tillfällen då vi inte mådde bra och får ångest för att detta pågick. Det känns som om åren vi blev mobbade gick förlorade, de åren då vi hade ont i magen varje dag vi skulle till skolan eller någon annanstans där dem här mobbarna fanns. Vissa kan komma över detta alldeles utmärkt men många av oss kan behöva stöd och hjälp från familj och vänner och ibland även professionell hjälp. Du skriver att du har bra kontakt med dina föräldrar och att du annars kan prata med dem så jag föreslår att du först berättar för en av dem, så kan den föräldern i lugn och ro berätta för den andre om det känns jobbigt för dig att berätta flera gånger.
Börja med att sätta er i lugn och ro, bara du och mamma (eller pappa) och säg att det är någonting du vill berätta för henne som du går runt och tänker på. När du väl berättat det kommer det att kännas otroligt skönt och kanske hjälper det att få prata med henne men skulle du behöva annan hjälp kommer dem att hjälpa dig att skaffa det om du ber om det. Det gäller att förklara att du inte kommit över detta och att du behöver bearbeta detta för att du ska må så bra som möjligt i den nya staden och känna glädje med din familj och dina vänner.
Klargör också att du har det bra där ni bor nu (d v s att du inte blir mobbad här) utan att såren från den psykiska misshandeln är djupa och att du behöver arbeta med din självkänsla för att kunna gå vidare. Ibland räcker det att gå till psykolog eller kurator några gånger, ibland behöver man längre tid, det är helt individuellt och det viktiga är att inte ge upp och att om det känns konstigt första gången, fortsätta försöka några gånger till. Det kan vara så att det känns konstigt att prata med en främmande människa men om det fortfarande känns konstigt efter en tid och om kemin inte stämmer är det viktigt att byta och det brukar dem också informera om men det kan ändå vara viktigt att man vågar säga till om det inte känns bra! Jag kan garantera att dem inte kommer att bli ledsna om du inte vill prata med just den psykologen, det hör dem dagligen och blir dem det är de inte nog professionella.
Tack för ditt mail. Kram/Jonna
Vill du också få svar på olika frågor du har eller vill du dela med dig av någon erfarenhet? Skicka då ett mail till mig, kontaktinfo finns på höger sida.
