Glasbruket av Arnaldur Indriðason
"En äldre man hittas mördad i en källarlägenhet i Reykjavik. Bredvid kroppen finns ett kryptiskt meddelande och i hans skrivbord hittar polisen ett foto av en gravsten, och när man lyckas tyda inskriptionen visar det sig att i graven ligger en fyraårig flicka som dog 1968. Med hjälp av fotot nystar polisen upp gamla och nya brott som lett till flera familjetragedier. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop...
Kriminalpolis Erlendur Sveinsson och hans kollegor står inför ett ovanligt komplicerat och svårt fall som har sina rötter bakåt i en tid då mycket var annorlunda".
Första delen i Arnaldur Indridasons serie om kriminalpolisen Erlendur. Boken har blivit utsedd till norden bästa kriminalroman. Den var bra och spännande men jag har läst bättre böcker som mer förtjänar priset men jag ska absolut fortsätta följa serien. Det var ett komplicerat fall och det var intressant att nysta upp bakgrunden till mordet som visade sig vara mer invecklat än vad man först tror. Jag förundrades över de isländska bokstäverna, väldigt vackra är de, till exempel denna: ð , uttalas "th" som i engelskans "this". Varför kan inte svenska alfabetet vara lite mer som det isländska? Varför måste vi ha vanliga, tråkiga bokstäver?
Betyg: 3/5
