Dömd till ensamhet
Idag mötte jag en bekant till mig, en glad och sprallig tjej som kramade om mig när vi träffades. Jag blev helt ställd, trodde inte att hon tyckte om mig så mycket och rädsla blandat med ångest kom in i mig som ett skott. Jag försökte uppföra mig, fråga henne hur det gick i skolan och vad som hade hänt sedan vi senast sågs och hon svarade men hon märkte att jag kände mig obekväm och valde till sist att låta mig vara och begav sig till sitt sällskap.
När vi senare satt på lektionen funderade jag hur det skulle vara om jag kontaktade henne för att kanske hitta på något men jag sköt genast bort tanken eftersom jag finner den omöjlig. Kan ni förstå? Det var så länge sedan jag hade en vän att jag inte längre kan tänka mig att ha en. Tanken som dök upp var att det var så länge sen att det skulle kännas konstigt att eventuellt få en och det står jag inte ut med. Jag har inte haft en riktig kompis sen jag var 16, en kompis jag hänger hos efter skolan, eller som jag kan ringa och spontangöra något med, eller som jag åker och fikar och shoppar med...ni vet sånt man gör med sina kompisar. Jag har en "vän" och henne måste jag boka in mig hos för att hon har så många andra vänner som inte accepterar mig för den jag är, fast jag inte gjort dem någonting, dem bara vet att jag är annorlunda och det vill dem inte ha något med att göra. Andra säger att jag inbillar mig, men jag känner mig obekväm i sällskapet och dem är inte särskilt trevliga mot mig.
Jag har vant mig vid ensamheten, känner mig värd den. Det är ett straff för något jag gjort, jag kan bara inte riktigt komma på vad det skulle kunna vara. Emellanåt händer det att jag finner vänner men jag förlorar dem lika snabbt, det beror på att jag inte är van att ha vänner och därför förstör jag alltid det på något sätt. Jag kan vara elak, avisande etc. Det tillhör min sjukdom, det är för att jag är så rädd att förlora den som står mig nära att jag väljer att avisa den istället för att själv bli avisad. När jag ber om förlåtelse är det försent, alltid. Jag förtjänar det. Jag har en dröm, en dröm som jag inte vill ska bli sann i detta liv därför att jag finner det försent. Jag tänker syssla med det jag känner mig bekväm med resten av livet men jag behåller min dröm till mitt nästa liv. För ni tror väll på återfödelse? Inte? Det gör jag. Jag tror att själen vandrar vidare till en ny kropp när man dör, inte på en gång men efter ett tag. Därimellan befinner man sig i något sorts mellanting, i andevärlden.
Kommentarer
Postat av: jonas
Ta vara på allt, oavsett om det är obekvämt eller skrämmande. Att de känns som om du försöker springa därifrån så är de ju bara för att man reagerar så i "trängda situationer".
