Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo
"Jag vet att jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist.
Så jävla orättvist.
Varför har jag fått all skit?
På nätter ligger Jenny och grubblar. Varför blir hon alltid vald som tredje sist på gympan? Varför pratar kompisarna bara om killar och varför vill ingen kille hångla med henne? Varför är hon ett fetto som hatar sitt meningslösa liv?
Jenny gör upp en plan. Hon ska bli smal. Efter sommarlovet ska alla få se. Hon kan inte misslyckas om hon följer sitt superschema. Man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett".
En väldigt gripande ungdomsbok som rörde mig till tårar. En familjemedlem till mig lider av bulimi och därför känner jag igen alla de känslor som Jennys anhöriga uttrycker i boken men jag tror inte att någon kan förstå hur personen med bulimi känner sig. Vi andra tror att det bara är att sluta men det är det inte för dem uppfattar inte sin kropp så som vi gör. Om man säger till någon med anorexia eller bulimi att den är smal, tunn eller påpekar att den har gått ner i vikt då blir personen glad fast vi hade andra tankar med dem orden.
Betyg: 5/5. Var noga med att inte ungomarna som läser denna får för sig att börja banta! Jag minns själv hur det var i tonåren när jag läste böcker och börja härma efter för att få bort ångesten.
