När någon sviker
Fungerar människan så att om det blir för obehagligt så sviker hon? Eller vad beror det på? Tänk er att någon i er familj mår dåligt, är deprimerad eller lider av någon annan psykisk sjukdom. Ni kan ju tänka er att det är väldigt påfrestande att leva ihop med den människan eller att ens behöva träffa den då och då men det är ju ändå en familjemedlem och man gör allt man kan, right? Tänk er att ni själva mår dåligt, ni kanske har det svårt i livet eller något sådant och ni måste först och främst ta hand om er själva men ger ni ändå upp hoppet om familjemedlemen?
Det är väl samma sak kompisar emellan, man kanske inte står ut med att försöka ta hand om den andre när man själv mår dåligt fast den andre inte ens kräver det. Man kanske känner att man vill ta hand om men inte har krafter nog att göra det och då är det lättare att säga upp kontakten. Men kommer man ångra sig senare i livet? Jag lever ju mitt liv uppe i Luleå och har inte värst mycket kontakt med min familj (tyvärr) annat än när jag hälsar på. Jag har inte krävt något av någon på flera år, det kanske kan kännas som det när man möter mig en gång om året och jag råkar få ett utbrott men dessa beror ju på att jag gått runt och samlar på mig en massa under flera veckor och sen måste få utlopp för dem. Jag försöker att ta ut det på de som inte har något med det att göra men ibland är det oundvikligt om de befinner sig i närheten, jag kan inte kontrollera mina utbrott.
Det är synd att någon ska välja att ta avstånd men jag har accepterat nuet som det är utan en enda tår. Kanske beror det också på mina mediciner, jag är inte förmögen att känna vissa känslor vilket i och för sig kan vara jobbigt ibland men som vid sånna tillfällen passar mig alldeles utmärkt. Grejen är den att om hon sviker mig nu, väljer att leva ett liv utan mig så kommer inte jag att heller kontakta henne senare i livet, i så fall får det vara så för resten av livet. Är det också ett mänskligt beslut?
