Jag är fri igen
Nu är jag tillbaka, tror jag i alla fall. Idag känns det i alla fall okej att skriva så varför ska man låta bli då? Nej det finns ingen anledning att göra det. Jag ska berätta en historia för er. När jag var 14 år så flyttade jag till Luleå från Västerås. I Västerås var allting jätte hemskt på högstadiet, där fanns några killar som bestämt sig för att mig fick man utnyttja som man ville, det vill säga tafsa på och liknande. Det kändes inte rätt för mig så jag sa nej, då spred dem rykten att jag var en hora och liknande (jag var oskuld) och i korridorerna skrek dem fetto och sånt efter mig så skolan var helt outhärdlig. Till slut berättade jag för mamma vad som pågick och hon kallade till möte med en av killarna, hans mamma och skolans kurator. Jag visste ju att han skulle skylla ifrån sig så jag berättade allt för mamma, att jag rökte osv för att han inte skulle kunna ha någonting att säga om mig som mamma inte visste om. Som jag trodde så var det, det första han tog upp. "Men Jonna röker ju, vet du om det?" Mamma som var skit förbannad på mig för att jag hade börjat röka var ännu mer förbannad på den här killen som var så överlägsen och hans mamma som var ännu värre och som försvarade sin son. Hon sa bara "Ja, och? Vad har det med saken att göra om du kallar min dotter hora och sprider rykten om henne! Vad spelar det för roll om hon nu röker?". Vi vann ingenting på det samtalet eftersom det var en tjurig familj men ett tag efteråt frågade mamma mig om jag skulle kunna tänka mig att flytta om hon fick jobb i Luleå. Jag såg det som en chans att börja om på nytt eftersom jag blivit mobbad sen trean.
2 Januari 2000 flyttade vi till ett kallt Luleå. Det var den kallaste vintern sen jag flyttat hit. Det var jullov så jag hade några dagar fria när jag kom hit och vi gick och hälsade på mina nya lärare i skolan. När jag började skolan placerade läraren mig hos några tjejer som skulle ta hand om mig. Dem pekade ut ett par, en tjej och en kille och sa att "va inte med dem". Han är bög och hon är lesbisk. Dem är konstiga. Jag som varit mobbad så länge avskydde när folk sa så, så jag tog kontakt med dem direkt och slutade umgås med dem tjejerna. Angelica och Gustav blev mina bästa vänner. Hon var visserligen lesbisk men han var inte bög. Hela åttan gick och vi umgicks varje dag, både i skolan och hemma. I nian började en ny kille i vår klass, Adam. Han blev placerad hos oss precis som jag blivit placerad hos tjejerna ett år tidigare och han blev vår bästa vän. Av någon anledning drog sig Angelica undan oss, ville vara för sig själv och till slut var hon inte alls längre med oss. Lärarna kallade mig, Gustav och Adam för de tre musketörerna. Vi var alltid med varandra och oskiljaktiga återstodden av nian. I slutet av nian mötte vi vår fjärde medlem av en den vänskap vi skapat, Joakim. Joakim hade en annan vän också, en bästa vän Siri, men när han mötte oss började han strunta i Siri alldeles totalt. Hon bröt ihop några gånger men han ville vara med oss och ville inte ha med henne så hon försvann efter ett kort tag. Vi började gymnasiet, Joakim och Adam i samma klass, Gustav i nian eftersom han var ett år yngre och jag på samhälls. Ett tag var det ganska bra, vi träffades alltid efter skolan. Jag hoppar över den delen med min första pojkvän eftersom det egentligen är oväsentligt men problemen började när jag blev tillsammans med Hannes. Jag mådde jätte dåligt efter att min första pojkvän, Erik gjort slut med mig och det tog inte länge innan jag träffade Hannes. Jag var aldrig kär i honom, men jag behövde någon just då och han var snäll mot mig och lyssnade. Innan hade jag använt Adam som bollplank, han var den enda av killarna man kunde prata känslor med. Men nu försvann jag. Jag umgicks inte så ofta med dem som jag gjort förut, dem avskydde det och slutade höra av sig till mig. Efter ett tag sa Adam upp kontakten med mig, jag blev helt förskräckt och undrade varför men fick aldrig något svar. Han vägrade svara när jag ringde. Kort efter fick jag ett mail från Gustav där även han sa upp kontakten med mig, Joakim orkade jag inte ens tjafsa med för jag visste att även han lämnat mig. Efter ett tag gav jag upp och ett halvår senare tog det slut med Hannes. Åren gick men dem var inte problemfria. Samtidigt som jag saknade killarna fick jag vara med om otroligt jobbiga saker. Dem tjuvringde till mig, skrattade åt mig när de såg mig på stan och snackade skit om mig till ALLA som jag tidigare känt. Jag förlorade alla mina kompisar, från att haft ett 50 tal hade jag plötsligt inga därför att killarna ljugit ihop någonting om mig. Dem fick alla emot mig och ändå så mådde dem bra och hade allt. Jag hade ingenting.
Nu är det fem år sedan allt detta hände. Jag bestämde mig för att skicka ett brev till Adam för att berätta exakt hur mycket han sårat mig. Till svar fick jag detta:
"Hej Jonna! Eftersom jag inte bor i Luleå längre fick jag inte ditt brev förens idag. Det var starkt av dig att skicka ett brev och jag hoppas att det kommer hjälpa dig att kunna gå vidare i din behandling. Anledningen till att jag inte orkade med vår vänskapsrelation var att jag själv fick dra ett stort lass. Dels försöka lyssna, stötta och förstå hur du mådde samtidigt som jag försökte ta hand om mig själv. Vi var ju bara 16 år gamla. Detta var något jag kände att Gustav och Joakim aldrig behövde göra. Jag menar vi var ju alla vänner. Det var tråkigt att du uppfattade mig som elak, det var aldrig min mening..."
Först tänkte jag, yes han ber om ursäkt men så läste jag det några gånger till och börja tänka. "Det var tråkigt att du uppfattade mig som elak, det var aldrig min mening". Hmm...var det inte meningen att vända alla våra vänner emot mig? Och var det inte meningen att göra det för att han inte orkade ta hand om mig längre för att jag mådde dåligt?
Jag svarade ungefär såhär:
"Ber du om ursäkt för att jag trodde att du var elak? Ni var skit elaka. Ni snacka skit och ni gjorde mitt liv till ett helvete. Ni förstörde mitt liv. Det är okej att inte vilja vara med någon för att den kräver för mycket men att göra dens liv ännu hemskare. Hoppas du får ett straff du också och att jag aldrig mer ser dig igen. Du förtjänar inga vänner men ta hand om dem du har. svara inte på det här för då anmäler jag dig. Försök aldrig mer manipulera mig sådär".
Det kanske var att ta i lite med anmälningen, för vad? Efter så lång tid, jag har inga bevis men det kändes bra att skriva så. Jag fick sista ordet, jag känner mig fri. Äntligen efter fem år känner jag mig fri. Nu börjar mitt liv.
