Håll huvudet högt
Ensam är starkast som talspråket säger och det stämmer in på mig. Jag klarar mig alltid och från och med nu är jag själv men jag klarar mig, därför att jag alltid blivit missuppfattad och för att jag alltid missuppfattat andra. Jag har alltid trott att det bara är jag som sårar andra och det har jag gjort men dem har sårat mig lika mycket men det vägrar dem erkänna, för det är jag som är det svarta fåret. På Jonna bara, hon är svag, vad gör det om hon mår lite sämre, hon är ju ändå så deprimerad! Sen är det ironisk när människor läser mellan raderna och bara tar åt sig av det som är negativt och det är därför jag alltid ska göra fet stil på det som jag gjort mot andra och som jag är medveten om.
Men är man yngst och svag så har man inte rätt att uttrycka sin ångest över hur det ser ut, man ska inte lägga näsan i blöt fast man i högsta grad är involverad i det och så blir man utesluten ur gänget. Lite som Jehovas vittnen, vägrar man tro så blir man utesluten ur familjen och lämnad åt sitt eget öde. Fast å andra sidan är inte det här det slutgiltiga för jag tror det alltid varit så. Min mamma blev gravid och födde mig, min pappa var ett dräggel och varför skulle mamma ha barn med en sådan? Och titta hur det blev med henne också, ett psykfall som inte kan hantera någonting. Alla dessa år av pikar, från klasskamraterna hur ful och tjock jag var, begagnade kläder jag ärvt av morsans kompis barn, stora tröjor för att dölja att jag bara gick upp ännu mer i vikt när jag tröståt på kvällarna. Tafsandet när jag började högstadiet och när jag sa nej då spreds ryktet att jag var en hora, en ful hora som gjorde allt. Tjuvrökandet bakom skolan med dem "tuffa", Johanna och hennes kompisar i förhoppning att bli accepterad men dem skrattade bara åt allt jag gjorde, jag trodde dem skratta för att jag var rolig när jag hostande rökte cigaretterna men fick sen veta att dem skrattade för att jag var den mesigaste i skolan, plugghästen. Jag fick vara med dem för att jag var moster till Johanna. Ja jag var svartsjuk på henne, hon hade allt, trodde jag då. Hon var populär, hon hade många kompisar, hon fick pojkvänner, hon fick göra saker! Jag minns hur jag lät henne vara med mig och mina kompisar Perwin, Anna och Sonia och hur hon vecka efter vecka erövrade dem från mig så att dem började vara med henne istället och jag fick längre inte vara med. När dem insåg hur falsk hon var kom dem tillbaka till mig och berättade att hon snackat massa skit om mig, att jag var klumpig, hade dålig andedräkt och därför inte fick sova bredvid henne utan bara skavfötters, att jag var tråkig o s v. När jag stod på mig och frågade henne om detta sa hon att det var sant, inget mer med det! "DU är konstig Jonna, deal with it".
Jag fick inte bara ett fult namn, Jonna Madonna, jag fick inga kompisar (vilket jag inte har idag heller) bara fienden, jag blev psykiskt sjuk någonstans på vägen, deprimerad, fick ångest, blev sexuellt utnyttjad, blev våldtagen, blev lämnad av en efter en - dunkar huvudet i vägen fortfarande när jag inte står ut med tanken men jag står fortfarande upp och tänker inte bli besegrad, tänker istället fortsätta leva mitt liv så som jag vill ha det här uppe i norrland. Tack för att ni läste.
