Livlös
Jag har fått sådan förfälig ångest den senaste veckan att jag inte vetat var jag ska ta vägen. Har inte rest mig från sängen annat än för att gå på toa eller ta en dusch, förutom i lördags då vi var ner på stan och hyrde film. Det är tragiskt att det ska bli såhär men jag måste berätta för att andra ska kunna ta del av mitt liv och för att förhoppningsvis kunna hjälpa någon annan i samma situation. Jag sover jätte mycket, säkert 10 timmar varje natt men måste ändå sova en stund på dagen för att orka vara vaken till den här tiden då jag går och sover. Jag vet varför jag har ångest men jag kan inte ta bort den genom att tänka att allt kommer bli bra för det vet jag ju inte.
Det ser ljusare ut nu men jag vågar inte hoppas för mycket eftersom det känns som om jag blir glad nu så kommer jag få värsta bakslaget nästa vecka. Jag vill bara att det ska bli onsdag 15/3 nu så allt är över, all väntan och all ångest så att jag bara kan se och satsa framåt i tiden. Jag låg vaken rätt länge igår för att det kändes som om mitt hjärta skulle spricka och tänkte på farmor, den farmor jag aldrig fick vara med och jag bad henne ta bort min ångest och då försvann den. Kan ha varit Simon också för jag tänkte på honom med men förstår inte vad han skulle göra här. Idag ramlade i alla fall fotot på farmor och pappa ner och den stod inte ens ostadigt...
