Ångesten, min ovän
Lite rubbad har jag varit idag trots allt jag ska imorse. Var tvungen att sova en stund på dagen. sånt jag gör när jag inte riktigt mår bra, inte har så mycket att göra och det blev två timmars sömn. Suck. Helt i onödan eftersom jag sov bra i natt. Dessutom så är jag seg när jag vaknar och orkar inte göra speciellt mycket mer fast jag borde, fast det är så mycket jag borde göra men som jag inte orkar. Vad spelar det för roll egentligen att skjuta upp det till imorgon, gå till skolan tidigt och sitta där och plugga? Inget egentligen, jag tror inte att jag får bättre betyg ju tidigare jag lämnar in.
Ångesten tar verkligen över allt i mitt liv; jag kan inte göra någonting och jag blir så otroligt förbannad! Låt mig bara vara ifred, hoppa över till någon annan ett tag så att jag får vila. Låter knäppt att säga att ångesten skulle vara något sorts djur, en amöba, en bakterie som satt sig precis vid hjärtat och lungorna men det måste ju vara så, eller? Hjärtat slår ojämnt och jag får svårt att andas, låter otroligt att tänka att det är jag själv som orsakar detta i min kropp genom mina tankar. Det räcker ju inte precis med att säga "Gå nu, nu är jag inte ledsen mer" för den försvinner inte, det går heller inte att operera bort. Vissa brukar säga att dem levt så länge med sina sjukdomar att den har blivit en del av dem, men i mitt fall är det inte så, snarare en ovän som dyker upp när den känner för det.
Kommentarer
Postat av: Madicken
Ångesten är något man får kämpa med hela livet för att träna bort..
Och ja det tar verkligen över livet på en..
